”Hallå, lilla bebisen!”

Jag vinkar åt henne men hon vinkar inte tillbaka. Kanske har hon inte lärt sej det än. Sandra drar fram en kastrull för att värma vatten, det blir en massa oljud, bebisen rycker till, ser arg ut. Att hon inte kan ammas som en vanlig bebis, tänk om hon fattat hur mycket extra besvär det blir. Fast det kanske inte är bebisen som inte vill, kanske är det Sandra som inte. Jag frågar inte, bara vaggar babysittern lite så att hon inte ska börja skrika. Bodyn hon har på sej är sådär sjuttiotalsblommig i brunt och gult. Det kanske är Henkes gamla som dom fått ärva. Det är dyrt med ungar, dom ska ha så mycket grejer. Nappflaskor och kläder och mat och en massa annat man inte ens tänker på. Jag fattar inte hur dom har råd när dom tydligen inte har råd med en bättre lägenhet. Det är en tvåa, jag vet inte hur många kvadrat, kanske femtio. Sextio max.

”Hur är det i skolan då?” frågar Sandra medan hon matar bebisen med flaskan. Det ser så konstigt ut, att det är Sandra som sitter där och är mamma åt den där lilla och gör mammagrejer som om hon aldrig gjort nåt annat.

”Som vanligt” säger jag. Nu vet hon inte vad hon ska säga, hon trodde hon sparat bästa samtalsämnet till sist och så förstör jag det bara. Jag ska låta det vara tyst i en minut och sen ska jag berätta att vi ska göra ett projektarbete. Men jag hinner inte innan bebisen börjar kräkas. Rakt på Sandra kräks hon, så det blir vita mjölkfläckar på klänningen.

”Det är visst nån som är mätt” säger Sandra, låter nästan nöjd fast hon har fullt av kräks på sej.

”Hon har ju knappt ätit nåt” säger jag men Sandra kollar inte på mej. Jag börjar läsa tidningen istället. Allt det står om i tidningarna nu är att jorden ska gå under om vi inte gör något snart. Fast egentligen spelar det ingen roll för det är ändå försent och då undrar jag: varför ens skriva om det. Det är ändå så lång tid kvar och om jag måste tänka på det där kommer jag bli galen. Och jag vill verkligen inte bli galen. Om femtio år kanske vi alla kommer att dö, är det meningen att jag ska bli ledsen och orolig. Kanske över bebisen, för den är så fin och oskyldig och har aldrig gjort något ont. Bebisar är lätta att förstå, dom är antingen glada eller ledsna eller trötta. Jag är allt det där på samma gång och det är inte så lätt att visa. Ska man skratta eller gråta eller skrika eller ska man bara gå och lägga sej.

”Moster tycker att du äter för dåligt” säger Sandra, tittar på bebisen som fortsätter spotta mjölk. ”Och att du har dåligt bordsskick.”

Hon torkar bort kräkset med en bit hushållspapper. Byta klänning har hon visst inte tänkt.

”Finns det nåt annat att äta” frågar jag. Sandra verkar inte höra. Eller så låtsas hon inte om. Dom kanske inte har nån mat och så skäms hon.

”Var har du Henke nånstans?” frågar jag istället, lite högre.

”Han jobbar.”

”Hur länge då?”

”Det är tisdag idag så han kommer kanske hem vid fem.”

”Har han tänkt att jobba på det där lagret i hela sitt liv eller?” säger jag gällt. Det är inte meningen, det bara ramlar ur munnen på mej. Sandra låtsas inte om, tittar inte ens på mej, tittar bara på bebisen och vaggar henne lite nätt.

”Det är inte precis så att man kan välja och vraka just nu. Det är ganska svårt med jobb just nu” säger hon.

Vad är det som är svårt, är det svårt att söka jobb kanske, det svåra är väl att få dom, söka kan man ju alltid göra. Jag tror visst att han kommer jobba kvar där för alltid, om han inte får sparken förstås.

”Det är inget dåligt jobb heller. Han tjänar bra.”

”Och du då, vad ska du göra?”

”Jag är mammaledig.”

”Ja men sen, efter. Eller har du tänkt vara mammaledig hela livet kanske. Ska du inte läsa in gymnasiet?”

”Jo, nån gång ska jag väl det. Men vi får se när det blir” säger Sandra och torkar upp lite mat från bebisens kind.

”Jag tycker att Henke också ska vara hemma. Så att du får göra något annat.”

”Jag vill inte göra nåt annat. Hon är så liten fortfarande, hon behöver sin mamma.”

”Ja men det måste vara jämställt fattar du väl, det är jätteviktigt.”

”Han ska ta ut några pappamånader i sommar. Det har ingenting med jämställdhet att göra, det handlar om att jag inte har nåt jobb.”

”Det kan man väl skaffa” mumlar jag.

Sandra suckar men svarar inte. Det finns nästan ingen som kan göra mej så arg som Sandra, när hon sitter och säger såna saker och inte fattar någonting. Han har lurat dej, vill jag skrika. Han har lurat dej att sitta i det här skitfula köket med sprucket kakel och ingen diskmaskin och äcklig ljummen mjölk och en bebis som inte ens kan vinka. Men det är hopplöst för hon fattar ändå inte. Dessutom har allting med jämställdhet att göra, exakt allting.

”Kan man få en macka eller” säger jag och känner mej alldeles gråtig på rösten. Nån mat måste dom väl ändå ha, dom kan väl inte sitta här och svälta.

”Ja men du får göra den själv. Det finns ägg och kaviar om du vill ha. Och ost och skinka. Ta vad du vill ha.”

Det finns en massa mat i kylskåpet. En stor burk keso, créme fraîche, skinka och revben och juice och yoghurt och massor av plastburkar med rester. Jag fattar inte hur dom ska orka äta allt.. Det kommer bli gammalt och mögligt innan dom ens ätit hälften. Jag gör två mackor, en med ost och skinka och gurka och en med ägg och kaviar och ännu mer gurka. Jag tar en tallrik och häller upp yoghurt också, nästan halva förpackningen går åt. Jag kanske borde frågat om lov men vi är faktiskt familj, man ska inte behöva fråga sin familj.

”Har ni bestämt vad hon ska heta nu eller?” säger jag och slevar i mej en sked yoghurt. Det är nån ny smak, en konstig frukt jag inte känner igen.

”Nja, vi funderar på Mira. Jag gillar det men Henke är lite tveksam. Han vill att hon ska heta Agda efter hans farmor, men jag vägrar” säger Sandra bestämt.

”Är han inte klok? Agda, det är ju hur fult som helst.”

”Jag vet! Men det fattar inte han. Han tycker att det är klassiskt.” Sandra ler mot mej och rynkar lite på näsan.

”Ni kan inte döpa henne till Agda. Hon skulle bli jättemobbad i skolan”.

”Nej, aldrig i livet. Vad tycker du gumman, vill du heta Agda? Agda, Agda lilla?” säger Sandra fånigt. Bebisen stirrar på henne med uppspärrade ögon.

”Blev du rädd för det fula namnet?” säger Sandra till den chockade bebisen. Hon ser rolig ut, jag måste le lite grann.

”Vad tycker du om Mira? Det är väl ganska fint?” frågar Sandra.

Det är det faktiskt. Det är både fint och tufft på samma gång. Jag är bara glad så länge dom inte döper henne till Tindra eller Engla eller nåt sånt töntigt.

”Mm, det är ganska fint. Vad tycker Henke om det?”

”Jag har inte frågat än. Han har ingen smak, så han måste gå med på vad jag säger.”

”Det är faktiskt hans barn också, han ska väl också ha nåt att säga till om” säger jag.

”Äh, vi får väl se” säger Sandra ointresserat.

”Men Alma då, det är fint. Och klassiskt.”

”Alma… Jo, det är rätt så fint. Vad tycker du om det, gumman? Alma? Gillar du det?”

Vi tittar spänt på bebisen och väntar på att hon ska ge oss nåt sorts tecken. Hon skrynklar ihop ansiktet och ser ut som att hon ska börja skratta. Men istället börjar hon skrika.

”Näe, det gjorde hon nog inte. Hon kanske har ärvt sin pappas dåliga smak” säger Sandra och plockar upp skrikungen ur sittern.

”Det är en massa socker i den här yoghurten, vet du det. Ni borde köpa naturell, så kan man smaksätta själv. Eller med vanilj, det är mindre socker i den” säger jag.

”Äsch, lite socker har väl ingen dött av. Är det morsan som har lurat i dej det eller” säger Sandra. Vaggar bebisen fram och tillbaka vid bröstet så att hon ska sluta skrika. Jag svarar inte och det är väl inte meningen heller. Jag är tyst istället tills hon måste säga nåt.

”Ät inte om du inte vill ha” säger hon surt. Jävla helvete, tänker jag och skjuter tallriken ifrån mej.

”Du kan få nåt annat” säger hon sen, lite mjukare på rösten. ”Vi åt risotto igår, det finns lite kvar.”

”Nej tack” säger jag så tyst jag kan. Tar ett bett på äggmackan. Dom har kokat äggen för hårt, det är lite grönt kring gulan. Bara det inte är mögel, då dör jag. Jag undrar vad klockan är, dom har inte ens en väggklocka i det här fattiga köket. Jag skolkar från gympan för att hinna hit, det fattar hon inte, hon tror att allt är så himla lätt för mej, att jag bara har tid att släntra in och småprata när som helst. Den där Sandrailskan kommer tillbaka, den börjar i hjärtat och sen sprider den sej genom hela kroppen och jag blir alldeles stel och hård. Egentligen vill jag inte vara elak men när det är sådär kan jag inte låta bli, då blir jag som morsan. Jag stirrar på tallriken och försöker trycka tillbaka morsankommentarerna. Har man hört dom hundra miljoner gånger så är det lätt att upprepa dom även om man fattar att dom är fel. Hjärnan tar tag i dom meningar som råkar ligga närmst. Jag sneglar på Sandra. Hon försöker se glad och oberörd ut, jollrar mot Mira eller vad hon nu ska heta. Men hon har en liten rynka i pannan, nästan osynlig men ändå, en liten liten spricka.

”Hur är det med morsan då” säger hon till slut. ”Hur går det med hennes yoga?”

Det var det dom bråkade om sist, när Sandra ringde och bad om skjuts till bvc och morsan vägrade för att hon skulle på nån yoga hon fått för sej var livsnödvändig. Hade det bara stannat där hade det kanske varit okej men dom bara fortsatte bråka. Jag hörde bara hur morsan höll på men jag fattade att Sandra sa en del oschyssta grejer hon också.

”Hon har lagt av med den. Tror jag i alla fall. Det var nog inte hennes grej riktigt. Men det är väl bra. Eller, så bra det blir.”

”Vad menar du?”

”Vadå”?

”Ja, ’så bra det blir’”.

”Ja, men du vet. Hon är så stressad jämt. Hon bara klagar på att hon aldrig har tid med nånting” säger jag. Det är inte riktigt sant, men jag vet inte vad jag ska säga annars.

”Har inte ens tid att hälsa på sitt eget barnbarn” mumlar Sandra. Sådär så att jag knappt ska höra.

”Jag tror inte hon känner sej så välkommen precis.”

”Äh. Tror hon att jag skulle förbjuda henne att komma in eller. Det är inte mej hon hälsar på, det är Mira. Hennes barnbarn. Men hon är väl inte intresserad av det. Hon tror säkert att vi ska tigga pengar, det är väl därför hon inte vågar sej hit. Som att jag skulle ta emot en spänn av den kärringen.”

Något skymtar fram i Sandra, det där arga jag inte tycker om. Jag gillar när hon är arg på Henke, att hon är sådär rivig och bestämd och inte låter sej sättas på, men när det är morsan så vet jag inte var jag ska göra av mej.

”Jag kan hälsa henne det, att hon är välkommen” säger jag. Vänder på tidningen och börjar läsa den igen.

”Du behöver inte hälsa henne nånting. Om hon velat så hade hon kommit.”

”Men jag tror…”

”Du säger ingenting till henne” avbryter Sandra hårt.

”Måste du bli så himla sur” säger jag. Jag låter som en liten barnunge. En som aldrig kommer bli vuxen, inte Sandravuxen, inte morsanvuxen.

”Nu ska jag och Mira vila lite” säger hon. ”Eller hur, Miragumman, visst ska vi.”

Jag viker ihop tidningen så långsamt jag kan. Sandra tittar inte på mej, bara håller på med sin bebis. Jag börjar duka av.

”Låt det stå bara, Henke tar det sen” säger hon.

”Vi ska ha ett specialarbete snart” säger jag.

”Jaha” svarar hon.

”Det är lite som en förberedelse för projektarbetet, du vet det stora man har i trean. Jag vet inte vad jag ska välja för något. Jag vill helst jobba med Molly men hon vill bara göra tråkiga grejer, skriva uppsatser och sånt. Jag vill göra nåt kreativt. Uppsats kan man skriva när som helst.”

”Du får väl jobba själv då.”

”Vad hade du tänkt göra för projektarbete?”

”Jag minns inte. Alla gjorde samma tror jag.”

”Det är lättare när nån bestämmer åt en, så slipper man tänka ut”.

”Mm, kanske. Ska du säga hejdå till moster, Mira? Så ska vi gå och lägga oss lite?”

”Har du bestämt dej för det?”

”Vadå?”

”Ja, att hon ska heta Mira. Du har kallat henne det flera gånger nu.”

”Nånting får jag väl kalla henne. Så länge i alla fall.”

”Hon kommer bli förvirrad om ni byter sen.”

Sandra suckar, tycker att jag tjatar säkert. Tjatar som morsan. Hon går ut i hallen med Mira i famnen.

”Ni får säga till om ni vill ha barnvakt nån gång” säger jag snabbt. Sandra lyser upp och jag ångrar mej på en gång. Skulle jag sitta barnvakt, jag som hatar barn.

”Jag menar, morsan vill säkert hjälpa till” ljuger jag.

”Det tror jag när jag ser det.”

Jag småspringer ut ur lägenhetsområdet, förbi lekplatsen och över vägen. Jag stannar inte förrän jag kommer fram till skogen. Det är nästan som att jag är med på gympan i alla fall, bara det att jag promenerar istället för att springa efter en meningslös boll. Lektionen är väl slut nu, nu står dom säkert i duschen och skryter om hur fantastiskt dom mår av att röra på sej. Jag mår inte ett dugg fantastiskt av att röra på mej. Jag springer några steg till, men inte hjälper det. Det hjälper inte ens att det luktar skog och att marken är mossig och mjuk. Morsan älskar skogspromenader, men jag har aldrig fattat det där. Jag går och går och försöker dra in luften långt ner i lungorna, men inte blir jag harmonisk för det. Snarare tvärtom. Jag blir bara surare och surare.

Jag tar en paus på en stubbe, en fin stubbe täckt av tjock grön mossa. Den är lite fuktig men jag bryr mej inte. Allt är tyst och stilla, ingen verkar bo i den här skogen. Inte ens en liten fågel som kan kvittra och göra allt lite mer levande och fint. Ingen ser mej. Tror jag i alla fall. Kanske står det nåt litet rådjur bakom en gran nånstans och undrar varför jag sitter där alldeles ensam. Jag undrar om Molly sa till Annika att jag varit i skolan på förmiddagen på uppropet. Ingen vet om att jag skolkar, ingen vet om att jag varit hemma hos Sandra. Jag vet inte ens om det är någon i klassen förutom Molly som vet om att min syrra är har en unge. Det är ingen som sagt något i alla fall. Liv och Klara pratade oavbrutet om det i våras. Redan innan hon var född så skulle dom börja tävla med varandra om vem som kunde älska bebisar mest och jag tävlade med mej själv om att kunna älska bebisar minst. Jag menar, man kan älska en människa, men man kan inte älska bebisar. En bebis är bara en människa i en viss ålder, och jag kan inte säga att jag älskar människor. Jag kan säga att jag älskar Kyckling Alfredo men det är också allt. Jag kanske kommer älska Mira, men inte för att hon är en bebis. Ska jag älska henne så ska det vara för att jag tycker om henne, som person liksom. Och såna där små har nästan ingen personlighet, dom bara skriker och sover och kräks. Men det fattar inte Liv och Klara, dom är såna som tycker att det är skitgulligt med ensamma jak-ungar på djurparker, jag är en sån som tycker att det är så fruktansvärt sorgligt att jag nästan inte kan andas.

Ibland känns det nästan skönt att jag inte kom in på den där friskolan. Först blev jag ledsen, men sen när jag hunnit vänja mej vid tanken så kändes det okej. Dom sista dagarna innan sommarlovet pratade dom oavbrutet om hur roligt dom skulle ha det. Jag borde känt mej ledsen och utanför, men jag kände ingenting. Kände ingenting när Liv la huvudet på sne och sa att det finns ju chans, finns en chans att nån hoppar av och att det blir en plats till mej med. Sen det där glödande bebisgullet i ögonen och: du kommer inte ha tid att plugga, du kommer bara vilja vara med bebisen. Och Klara som fyllde i: Åh, jag skulle också vilja ha en bebis. Som om det var jag som fått den där bebisen. Som att jag inte behövde några kompisar längre för att jag minsann fått en systerdotter att leka med. Kul att byta ut sina kompisar mot en skrikig unge som bara kräks och inte fattar ett ord av vad man säger.

Men jag är ändå glad att det blev sådär, att dom liksom var positivt inställda och tyckte att det var gulligt. Det hade varit värre om dom liksom rynkat på näsan och sagt ”Sandra, ska hon bli mamma, hon har ju inte ens gått ut gymnasiet” eller inte sagt nånting alls. Fast man fattat.

Jag sitter på stubben och börjar ångra att jag inte gick på gympan i alla fall. Det är inte så spännande att skolka. I alla fall inte om det man gör istället är att sitta ensam på en stubbe i skogen och tänka på vilken kall och oälskande människa man är och hur hopplöst fult livet är. Om ändå Sandra haft det lite mysigt, om hon haft lite tända ljus och rökelse och mörka gardiner och några fina gamla glasskålar. Det hade jag haft om jag haft en egen lägenhet. Men hon har aldrig brytt sej om sånt, sånt där yttre. Det är som att det räcker med några ljuslyktor från IKEA på soffbordet och en deppig liten kaktus i fönstret. Henke bryr sej säkert inte ett dugg. Det enda han bryr sej om är väl att det finns en stor platt-TV i vardagsrummet. Det är sant som Sandra säger, han har verkligen ingen smak. Det är inte det att den är dålig eller konstig, han bara har ingen smak överhuvudtaget. Jag kan inte fatta det, jag skulle bli deprimerad om det kändes som att det var sak samma ifall jag hade en svart t-shirt och ett par fula jeans eller en kjol med volanger och en prickig blus med rosa strumpbyxor till.

Jag skulle aldrig kunna bli kär i en person utan smak. Men det blev Sandra, och inte lite heller. Det var inte bara en flykt ifrån morsan, det var på riktigt. Hon hade haft några pojkvänner innan Henke, men med honom var det speciellt från början. Det fattade nog till och med morsan. Jag tror att morsan gillade honom innerst inne, gillade att han var lite lagom äldre och ordentlig och kunde snacka teknik med henne. Vi hade nog tänkt oss att Sandra liksom skulle lugna ner sej med honom, bli lite lugnare och stabilare. Och det blev hon också. Bara lite väl lugn kanske.

Jag trodde inte att Sandra menade allvar när hon flyttade. Jag tänkte att hon skulle bo med Henke i några veckor, sen skulle hon tröttna och flytta tillbaka. Jag vet inte när jag insåg att hon flyttat hemifrån för gott. Kanske när hon blev gravid. Kanske när dom skaffade den där lägenheten. Jag var så arg på Henke. På Sandra också, men mest på Henke som inte fattade vem Sandra var. Men hade det inte varit Henke så hade det nog varit nån annan. Egentligen så är Henke bra. Har jobb och kan fixa lägenhet och verkar gilla att vara farsa. Han har lagt upp säkert hundra miljoner bilder på facebook på Sandra, bebisen och sej själv. Lilla familjen. Miras farsa.

Jag var sex år när farsan kom tillbaka. Då hade han varit i USA i nästan fyra år. Jag kommer ihåg hur han låtsasbröt på amerikanska och att han hade massvis av konstiga maträtter med sej, makaroner och ost på paket och ett helt kilo marshmallowfluff. Det fanns nog i Sverige redan då men jag hade aldrig sett nåt så fantastiskt innan. Och så hade han lärt sej att laga Kyckling Alfredo, som han gjorde varje fredag sen. Egentligen tror jag inte att morsan var så intresserad av att han skulle flytta in igen, men för oss barn var det liksom självklart, vi kunde inte fatta varför morsan stod sur i köket och knappt ville hälsa när han kom hem. Till oss hade hon alltid sagt att han skulle komma tillbaka, att han bara var ute och såg sej om i världen. Så vi fattade ju inte varför hon inte blev glad när han väl kom tillbaka. Det är först i efterhand som jag har fattat att hon nog inte alls trodde att han skulle komma tillbaka. Eller i alla fall inte att han skulle göra det på det sättet, att han skulle stå i hallen en vanlig tråkig onsdagskväll mitt i Hjärnkontoret. Han hade tagit taxi, hade väl inte vågat ringa och be morsan att hämta. Bättre att bara dyka upp, våt i håret av regn och med två glädjeskrikande döttrar hängandes på sina axlar. En sån syn är svår att värja sej mot.

Jag kanske inte ens kände igen honom. Jag minns inte alls hur han såg ut innan han stack, den enda bild jag har av farsan i mitt huvud är den han var precis innan han dog. Han var sliten, djupa rynkor och grått hår, huden var liksom solbränd året om. En guldring i örat. Man hade kunnat ta honom för en motorcykelknutte, men jag tror inte att han nånsin åkte motorcykel. Men vad vet jag, han kanske gjorde det borta i USA, kanske cruisade han runt på en gammal chopper som i Easy Rider. Jag tycker om att tänka mej honom så.

I början var jag glad att ha en farsa igen. Jag var glad att kunna säga nu har pappa kommit hem i skolan och på fritan. Jag hade sagt att farsan var i USA ända sen jag började på lekis och jag hade börjat få lite pikar, klasskompisar som frågade om han inte skulle komma hem snart och vad han egentligen gjorde där borta. Jag pratade massor om farsans fantastiska äventyr. Jag ljög om att han skickade hem brev och presenter och att han träffat Janet Jackson. Michael tyckte jag väl var lite att ta i. Jag hade en porslinskatt som jag fått i doppresent av mormor, som jag brukade påstå att farsan skickat hem till min födelsedag. Jag vet inte var jag fick den idéen ifrån, jag menar, vilken farsa skulle ge sin sjuåriga dotter en ful porislinskatt i present och dessutom skicka den över halva världen. Men ett vykort, det hade inte varit nåt konstigt. Ett vykort där det kunde stå: jag saknar er, jag kommer snart hem, då ska vi ha jättekul. Kram Pappa. Men ett sånt vykort var svårt att visa på lekis, för det kom aldrig något.

När farsan väl kommit tillbaka så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra med honom. Jag hade tänkt mej att han skulle vara en såndär farsa som var lite klantig och rolig och stressad och full av roliga upptåg. Lite som Sunes farsa. En klantpappa med ett roligt namn och en morsa som står vid sidan och suckar trött men kärleksfullt. Så blev det inte alls. Kanske det där med morsan som stod och suckade, men särskilt kärleksfullt var det förstås inte. Trött var väl det enda hon möjligen var.

Farsan var allt annat än full av roliga upptåg. Han satt mest vid köksbordet och drack kaffe och lyssnade på radio. Läste tidningen och lagade Kyckling Alfredo till oss, om det var fredag. På vardagarna lagade han fläskpannkaka, raggmunkar eller falukorv. Officiellt sett så sökte han jobb, men jag tror inte att han sökte ett enda på allvar.

Han pratade nästan aldrig om USA. Vi frågade inte så mycket heller. Jag tänkte inte på USA som en plats där farsan varit, för mej var det dom där åren mellan jag var tre och sex. USA-åren. Jag var avundsjuk på USA för att farsan varit där istället för hos oss, och jag hatade att USA jämt var så kaxigt och trodde att det var störst, bäst och vackrast. Att alla filmer och all musik och allt som var roligt och fint och stort kom därifrån. Jag var rädd att farsan skulle tröttna, tröttna på att allt var så grått och trist och på alla knäppa människor i Ring P1 och surtanterna och gubbarna på arbetsförmedlingen. I USA hade det säkert varit annorlunda, då hade han suttit på sin chopper och ätit hamburgare och känt sej fri. Dragit från stad till stad och försörjt sej på kroppsarbete. I Sverige var allting hopplöst och ensamt. Det enda farsan egentligen hade var jag och Sandra. Och till slut hade han bara Sandra.

För Sandra var det annorlunda. Hon kände farsan mer än vad jag gjorde. Hon kom ihåg hur det varit innan han stack, och jag tror att hon saknade honom mer än vad jag gjorde. Allt jag vet om farsan från tiden innan USA är sånt som Sandra har berättat för mej. Sandra var den som höll minnet levande, som pratade om farsan och fantiserade om att han skulle komma hem. Hade det bara varit jag och morsan så kanske vi hade glömt bort att han fanns.

Jag tror att vi alla tänkte att farsan en dag skulle samla oss alla och hålla ett långt tal om hur dåligt samvete han hade över att ha lämnat oss och hur han önskade att vi skulle kunna förlåta honom (men förstod om vi inte kunde) och att han inte var värd smutsen under våra skor. I alla fall så tänkte jag mej det. Jag liksom väntade ut honom, jag gick där i huset och tittade anklagande på honom och väntade på att han skulle bryta ihop. Men han bröt inte ihop. I alla fall inte på det sättet.

När han fick cancer kändes det så typiskt. Jag blev arg på honom när han berättade det, arg för att han skulle smita undan, arg för att han trodde att det var så enkelt, gå och skaffa sej obotlig cancer i magen och njurarna och överallt, så mycket cancer och tumörer så att man inte har en chans. Så att man aldrig behöver stå till svars för nåt. Bara tyna samman och bli ett ömtåligt litet skelett som man inte kan annat än att tycka synd om. Det gick så snabbt, det var en sommar och en höst och sen var det över. Jag gick i sexan och Sandra i åttan. Det värsta var hur det var mellan morsan och farsan. Jag och Sandra gjorde vårt bästa för att hålla skenet uppe. Vi gjorde pärlplattor där det stod VÄRLDENS BÄSTA PAPPA och läste tidningen för honom och kröp ner i sängen bredvid honom, fast jag var livrädd för hans tunna spöklika händer. Men det var som att morsan tänkte att han kom för lindrigt undan. Att cancern bara var ett sätt att få uppmärksamhet. Hon var missnöjd, suckade och pikade honom. Till och med när bara hade någon dag kvar antydde hon att han var för bekväm för att hålla vattenglaset själv. Jag kunde förstå morsan, eftersom jag kände likadant själv. Men Sandra förstod inte. Det var nog då hon började hata morsan.