Några av dem känner varandra, till exempel är Mia och David syskon och David har varit gift med Karin som han också har barn med och som nu har ett förhållande med Bizhan. Manne känner ingen av de andra, men i simhallen där han jobbar, och bor, träffar han Tuula som är barndomsvän till Karin och…

Det började som en novellsamling men visade sig vara en roman. I någon form är den kronologisk och utgår från ett par händelser som utspelar sig under ett år ungefär, men som varvas med tillbakablickar. Berättelsen väver samman sex människors liv, ibland är det bara läsaren som vet hur det hänger ihop. Det är det som är så spännande tycker jag, att göra läsaren till medförfattare, någon som lägger sitt eget pussel även om ramen förstås är given.

I Tuulas berättelse, som det finns ett utdrag ur nedan, är relationen till modern det centrala och hur det är att som barn tvingas ta ansvar för och leva nära en manodepressiv människa. Moderns sjukdom isolerar familjen och framförallt Tuula som sedan modern tas in för sluten vård drivs av en rädsla att själva vara manodepressiv. Hon försöker efterlikna modern genom att prova hennes kläder och återskapa hennes olika känslolägen i ett naivt försök att förstå sjukdomen men också sig själv. Det är spännande att arbeta med en karaktär som Tuula, även senare i berättelsen då hon träffar Manne som hanterar sin historia och sina rädslor på ett helt annat sätt. Den röda tråden i romanen är något slags utanförskap, någon sa att sorgen finns närvarande som en allvetande berättare. Kanske ligger det något i det, men det finns också mycket glädje, och nyfikenhet. Och hopp.

Följande utdrag är en tillbakablick då Tuulas mor körs till Skurup för sluten vård:

*

Familjen bodde på sjunde våningen av nio. Mor stod ofta på den inglasade balkongen och tittade ut. En gång såg Tuula henne pressa munnen mot rutan och andas på glaset och sedan skriva sitt namn i fukten. Tuula ville också göra det, men mor sa att barn inte fick vara på balkongen. Hon tryckte ansiktet mot rutan.

”Vad gör de därnere, mor?” frågade Tuula.

”Alla dör”, svarade mor utan att vända sig om. ”Men först ska vi åka på semester.”

Grannbarnen trängdes runt bilen medan de packade. De bodde på Professorsgatan på Nydala, mor och far, Tuula och Matti. Bredvid bodde vietnameser, och på andra sidan Jehovas Vittnen som precis som familjen Frank hade flyttat dit från Tervola. Far kallade dem för familjen Paradis, och när de knackade på låtsades familjen att de inte förstod finska.

Det var den sommaren de åkte sydöst och under hela resan följde mor vägrenen med ett finger på bilrutan. Tuula hade precis lärt sig läsa och sökte vägskyltarna med stort intresse, Oxie, Skabersjö och Svedala. Far tyckte att när de nu ändå var på resa kunde de passa på att se sig omkring i omgivningen.

När hon vaknade hade de stannat på en rastplats. Far sprang runt bilen och öppnade dörrarna, först Tuulas, sedan Mattis och sist mors. De andra semesterfirarna gick in och ut ur den närliggande vägkrogen, men far hade gjort svamprisotto som han slevade upp på engångstallrikar.

”Vänta, det finns bestick också”, sa han medan han hällde upp röd saft till Matti som redan hade börjat plocka bort svampen.

Alla utom far var tysta. Tuula var den enda som åt upp. Mor tog en tugga och lade sedan ner plastgaffeln. Hon öppnade munnen, som för att säga något. Tuggan föll ur munnen och ner i knäet.

”Ska du inte äta, mor?”, försökte Tuula men hon svarade inte.

Tuula åt upp mors portion också. Far såg glad ut, Tuula visste att han inte tyckte om att låta mat gå till spillo. Innan de lämnade rastplatsen tankade de bilen och far tog upp kameran och sa åt alla att stå stilla och se glada ut.

Tuula satt bredvid mor i baksätet. Hon hade ont i magen, och far skrattade och sa att hon inte skulle ätit den där sista portionen.

”Håll ut bilbältet en aning, så spänner det inte över magen”, sa han.

Nästa gång de stannade var de framme i Skurup och framför dem låg en stor vit byggnad med en skylt med namnet Lindgården. Far log nervöst: ”Nu är det slut på äventyret”. Han sa åt Tuula och Matti att sitta kvar medan han gick han ur bilen och öppnade dörren för mor. Hon var knäpptyst, inte ens ögonen rörde sig och kroppen endast när far hjälplöst drog i en arm för att få ut henne ur bilen. ”Som en av trasdockorna”, tänkte Tuula.

Hon såg en man i vit rock komma ut från byggnaden och han vinkade till dem genom bilrutan med han hjälpte far att få ut mor. Han försökte säga något, men Tuula hörde inte och till slut signalerade han att hon skulle öppna dörren. Hon rullade ner bilrutan.

”Ni behöver inte vara oroliga, vi ska ta hand om er mamma så att hon snart kommer hem igen.”

När Tuula inte svarade nickade han kort och fortsatte sedan att prata med far. Hon rullade upp rutan igen.

”Vi behöver inte vara oroliga”, sa hon till Matti och tog hans hand.

Far hoppade in i bilen och startade motorn och backade och körde sedan ut på vägen igen.

”Vi glömde mor”, sa Matti.

Far var tyst till dess att han hittade en parkeringsficka där han körde in. Han stannade bilen och vände sig om mot baksätet och sa att mor behövde semester och att när hon hade vilat skulle de hämta henne igen.