(Utdrag ur ett längre projekt.)

Körsbärsträdet står kvar vid husgaveln. Till för klättra i, att äta ifrån, att se på genom fönstret. Trappan ser mindre ut än vad jag minns den. Trappstegen färre. Jag räknar dem, men alla är kvar.

Huset står under sin vita färg, fast i sin betong och grundad i den våta marken. Porslinskatten sover fortfarande på verandaräcket. Marken ligger naken på rygg, utsträckt över trädgården. Gräset som såddes där men aldrig riktigt fick en chans, har gett upp för länge sen. Fröna ligger kvar i sin vagga under jorden.

Grusvägens grus.

Senast jag var här var jag på väg härifrån.

*

Han packar ur de sista väskorna ur bagaget på bilen. Han frågar om jag har nyckeln. Jag räcker den till honom. Han vrider om. Han ställer väskorna på golvet i hallen. Jag står kvar i dörröppningen, säger att jag inte vet längre. Jag ser på låset i dörren. Om jag går in kommer jag inte ut igen.

Han säger att jag ska komma.

Jag går in i hallen. Köket rakt fram. Barnkammaren till höger. Trappan till vänster. Jag börjar gå uppåt. Allt utanför försvinner mer för varje steg jag tar in i det här huset. Hans rygg på övervåningen, den svarta skjortan med uppkavlade ärmar. Han andas under den. Han har redan gått upp och fäst blicken mot fönstret.

Där utanför står körsbärsträdet, täcker hela fönstret.

*

Brevet på nattduksbordet. Jag behöver bara läsa vem avsändaren är för att förstå att det är till mig. Det finns ingen annan du skulle kunna skickat det till. Det ligger där som ett av dina fingeravtryck. Det ligger där som det enda som finns kvar av dig. Du måste ha skrivit det nästan samma dag som vi flyttade in, eller han flyttade in, jag flyttade tillbaka.

Jag hör din röst genom min.

Jag läser brevet flera gånger men jag vet inte om jag förstår det.

*

Jag sitter i badkaret. Jag tänker på hur det skulle kunna bli bättre och ser imman från dina andetag på badrumsfönstret. Jag ser din mun: Jag ska fixa huset, säger den. Jag ser det spruckna handfatet, känner ärret i pannan. Blundar. Istapparna stelnar i taket. Det första du borde fixa är dig själv, säger jag. Jag öppnar ögonen, tittar på din mun igen: Men jag ska laga huset så vi kan bo där! säger den. Jag vilar handen i ansiktet några sekunder. Vi kan inte leva tillsammans förrän du är hel. Dessutom har du för tunna fingrar, säger jag sedan reser jag mig. Isen spricker efter min kropps rörelser och jag tänker på isbrytare. Dina läppar och dina tunga pressas mot fönsterglaset: Det regnar in nu men jag ska täta taket!

Jag drar ett finger över imman på fönsterrutan. Du är ett öppet sår.

Jag suddar ut din mun.

*

Jag kan inte sova.

Reser mig från sängen där hans kropp tar för mycket av min plats.

Hans kropp är för tung. Jag går ner till köket.

Köksluckorna stod öppna, den tunga dörren stod på vid gavel och kvinnan med förklädet i köksdörren stod och rökte. Det var länge sen du var här. Kvinnan med förklädet vände sig till mig. Hon frågade om jag tänkte på dig igen. Kastade cigaretten på grusgången. Gräsklipparen någonstans bakom huset.

Ja.

*

Jag går upp för trappan. Han står och ser ut över den vita himlen från vindsfönstret. Jag går förbi honom, men han ser mig inte. Han står stel och blek och tittar ut. Jag går genom rummet till nästa rum.

Deras dubbelsäng är fortfarande kvar. Mina föräldrars gamla sovrum med den stora sängen i mitten.

Mamma fortsatte att sova på sin sida av sängen efter att pappa hade dött. Det fanns något på andra sidan som hon inte ville inkräkta på. Det var så hemskt länge sen jag såg pappa tänker jag och tittar på bröllopsfotot över sängen.

Han är utsuddad.

*

Han säger ingenting när han kommer in. Men han tänker att du inte är bra för mig. Han tror att du tar bort mig från verkligheten. Hans verklighet kanske, men det är inte här inne verkligheten finns.

Jag ser att han pratar men jag hör honom inte. Han pekar på bröllopsfotot, säger något om pappa, säger något om fotot. Han ser inte att pappa inte finns kvar där. Jag är tyst och tittar på sängen. Jag ser mammas rygg och axel. Hon ligger på sidan. Hon ser blek ut.

Pappas sida är bäddad och lampan på nattduksbordet är tänd.

*

Han vrider sig runt mig, jag kan inte komma loss. Jag går in i rum efter rum och han kommer efter mig. Han försöker lägga sina händer på min kropp. Jag ser körsbärsträdet genom fönstret. Varje gång jag ser det ligger det fler blad på marken och det finns färre blad på grenarna. Jag kan se längre ut, kan se konturerna av någonting, men här inne spelar det ingen roll. Jag lägger mig på sängen. Katten jamar från verandaräcket. Jag lägger mig på sängen. Jag ser honom gå fram och tillbaka, han viftar med händerna och jag blundar. Smeker överkastet med handen.

Luften fastnar i bröstkorgen när jag andas in, sen ligger den bara där och jag får inte ut den.

*

Jag försöker resa mig ur sängen. Han håller mig kvar. Jag försöker resa mig ur sängen. Djuret jag själv släpat hem skriker inuti mig. Jag stänger munnen. Som en vindsvånings växthuseffekt stiger febern inuti mig. Vi tittar på varandra.

Jag hatar hans kropp.

Din mun säger mot fönstret: Vill du inte ha mig eller är det jag som inte vill ha dig?

*

När jag går ner för trappan knakar den inte. Jag håller mig i räcket. Vardagsrummet ligger på mittenvåningen. Jag lägger en hand på den slitna tapeten i dörröppningen.

Valvet gick som en tom våg ovanför mitt huvud. Den varma öppna spisen. Det stora träbordet och de tillhörande stolarna. Allting kom nära mig. Pappa i sin fåtölj, lyssnade på något från vinylspelaren. Den tjocka mattan på golvet.

Mina bara fötter som stannade mitt på den.

*

Det här är Gabriel sa mamma, och alla barnen stod uppradade. Det var bara jag som var hennes men det låtsades hon inte om. Det här är Gabriel.

Jag var åtta år och några månader och jag visste inte varifrån du kom. Jag visste att du var äldre än jag men jag såg att du inte var mycket större.

Du tittade hårt på oss i rummet. Jag undrade hur du såg oss. Om vi var din bestraffning eller befrielse. Du var mindre än alla möbler och tavlor och stod mitt under det stora valvet.

Uppslukad av vågen.

*

Den öppna spisen står som en övergiven kyrkogård. Fåtöljen tom. Stiftet på vinylspelaren slår mot skivan som fortfarande snurrar men inte har någon musik kvar att spela.

Han försöker nå mig nu. Står bakom mig med sina händer utsträckta. Det betyder ingenting säger jag. Han säger att ingenting betyder någonting förrän det försvinner.

Vågen sköljer över mig.

*

När jag går ner för trappan knakar den inte. Jag går ända ner till bottenvåningen. Går igenom hallen. Den långa smala hallen. Det hänger bilder av barn på väggarna. Deras ögon stirrar på mig. Jag öppnar dörren till rummet längst in. Sträcker handen till vänster och tänder lampan.

Det regnade in. Jag satt på golvet. Du på sängen. Du hade ett för stort linne på dig. Satt med din kamera i knät. Jag såg på slutarens stängda mun. Vad finns det att fotografera? tänkte eller sa jag.

Du skulle börja jobba på fabriken.

Du reste dig från sängen och gick mot trappan och ner mot dörren. Slog igen den bakom dig. Vad finns det att säga, tänkte eller sa jag.

Du var redan på väg därifrån.

*

Handfatets porslin är sprucket. Staketet har rasat. Taket har regnat in. Temperaturen är ständigt nollgradig och dina andetags imma ligger mot det tunna glaset. Så plötsligt allt faller, har ditt finger skrivit mot fönsterrutan.

Det var ingen som märkte att vi försvann. Vi sprang ut i skogen och ner till bryggan.

Du hade ett mynt i handen när jag föll. Det föll ur din hand när jag träffade vattenytan. Din halvt slutna hand. Det sjönk vid sidan av mig. Jag krossade vattenytan och forsade snabbt genom vattnet medan myntet singlade ner sakta. Ändå träffade vi botten samtidigt. Du stod kvar på bryggan.

Efteråt lät jag håret flyta ut som en gloria. Du vilade huvudet.

Jag slog huvudet i botten.

*

Körsbärsträdet börjar blomma nu.

Varje nytt blad skymmer utsikten lite mer men jag behöver den ändå inte längre.

Tapeterna droppar ner på golvet.

Mamma gråter och vänder sig i sängen. Lägger en arm på pappas tomma sida.

*

Körsbärsträdet står under sin krona, fast i sin jord, rotat den våta marken. Lägger sina grenar kring huset. Håller det upprätt.

Trappan slingrar sig.

Väggarna är som mest skadade här. Färgen är oskarp. Jag sitter i hörnet precis där trappan svänger. Det luktar gamla fingeravryck och gamla fotsteg. Det luktar från ditt blonda hår, från dina händer och dina steg. Jag blundar. Han går förbi mig upp.

Händer formas av vindstötarna från hans rörelser, de slår mig över kinderna.

Han luktar ingenting.

*

Jag hör hans kläder från ovanvåningen. De träffar golvet. Ett plagg efter det andra, släpper han dem mot golvet. De är tunga. Som stenblock faller tröjan, skärpet, byxorna. Trappan vibrerar av deras tyngd. Jag hör att han flåsar. Andas tungt och djupt och metodiskt.

Hans luft forsar ner som ett vattenfall för trappan.

Han dränker mig.

*

Jag reser mig och börjar gå uppåt. Han väntar på mig i sängen. Jag sätter en fot efter den andra. Sätter fötterna i dina fotsteg. Upp för trappan. Sakta upp för trappan.

Jag går framåt mot sovrummet, som om jag aldrig varit här innan. Det ser svart ut där inne, svart och grumligt.

Jag slår tårna i den röda skjortan på golvet när jag försöker gå in. Jag tittar ner.

Den är ett bultande hjärta.

*

Jag går till badrummet. Badkaret står tomt. Jag lägger mig i det. Jag tar inte av mig några kläder. Känner ytan mellan mina mjuka kläder och det hårda porslinet. Jag andas. Tänker att luften här inne inte kan ta slut. Det kommer ånga ur munnen.

Jag reser mig och ser mig i spegeln, torkar av den för att se mig tydligare. Jag känner inte igen mig. Håret är mörkare än det brukar vara. Jag rör vid mitt ansikte. Känner på huden. Jag ser din mun i spegeln: Här är det alltid samma utsikt, säger den.

Jag klär av mig kläderna, ett plagg i taget låter dem falla på golvet. Lägger mig i badkaret igen och vrider på vattnet.

Vattnet rör sig uppåt, jag är stilla. Det är som att falla fast tvärtom.

*

Sovrummet står som en öppen famn.

Mamma är genomskinlig som en strimma ljus. Inget känns när jag rör henne, handen försvinner rakt genom henne till täcket.

Hon reser sig från sängen, tar bröllopsfotot från väggen går mot fönstret, släpper det.

Det faller men jag kan inte se ända ner.

Jag försöker se ut på gården. Körsbärsträdet har svarta grenar med vita blommor. Trycker sig mot fönstret. Jag försöker släppa brevet genom fönstret. Någonting glänser till där nere.

Jag sätter mig på sängkanten. Hör inget från nedervåningen. Hör ingenting. Jag lägger en hand på mammas kudde. Den är varm.

*

Jag viker undan täcket och lägger mig i sängen. Den blir våt. En översvämning av min egen kropp. Vatten rinner över kanterna. Stiger i rummet, upp till fönstret och sipprar ut genom sprickorna.

Jag somnar.

Drömmer ingenting.

Han ligger bredvid mig när jag vaknar. Drar sina fingrar längs min kropp. Skapar mörkt röda linjer. Jag sätter mig upp i sängen. Linjerna går som vägar längs hela kroppen. Korsar varandra. Skär in i huden. Kortslutna ledningar. Märken från kanterna av ett papper.

Utanför hörs gungan i vinden. Jag ser på mina fingrar.

De är skrynkliga som en gammal kvinnas.

*

Jag tittar i lådan i nattduksbordet, brevet är kvar. Jag tittar på väggen över sängen. Bröllopsfotot är kvar. Han gör någonting på undervåningen. Jag vet inte vad han gör.

Fotot hänger över mitt huvud. Det är större än det var igår. Det sväller, vaggar fram och tillbaka på sin tunna spik i väggen. Hålet kring spiken har blivit poröst och stort. Skulle jag röra det skulle det falla bitar av gips ner i sängen. Skulle jag röra ramen skulle den falla över mig och begrava mig.

Det hänger kvar.

Växer inuti sin ram.

*

När jag lägger benen över sängkanten droppar vatten från fötterna och ner på golvet. Ser ut som små kristaller. Låter som en kropp mot en sandbotten.

Han har redan gått upp. Jag drar händerna längs väggarna medan jag går ut i hallen. Tapeten försvinner efter mina fingrar som en stickad tröja repas upp efter en lös tråd.

Kvinnan med förklädet ropar nedifrån. Jag går trappan ända ner till bottenvåningen. Lamporna är släckta. Trappan når till botten.

Du växte aldrig i dina kläder. Du höll mig om ryggen. Du var tunn som en fjäder genomskinlig som en glasyta. Jag föll rakt igenom dig. Du hade för tunna fingrar. På väg ner öppnade jag ögonen.

En avbild efter min kropp i bottensanden.